Dem är vi kallade att hjälpa

Den här texten skrevs för mer än 9 år sedan. Det är därför möjligt att mina åsikter kring det som skrivits har förändrats sedan dess.

Detta har varit en av det mer omvälvande dagarna i mitt liv. Jag är tillsammans med en ungdomsgrupp i Oradea-området i Rumänien. Basen är på Caminul Felix, en organisation som byggt upp ett väldigt väl fungerande socialt arbete med familjen som central punkt. Människor som överlåter sina liv till att adoptera tolv till femton barn och bor tillsammans i den gemensamma byn.
Idag besökte vi en romsk by belägen ett par kilometer upp i bergen från Dicăneşti. Vägen dit var knappt framkomlig med bil, men tack vare det torra vädret var det möjligt, om än lite spännande.

image

Människorna där bor i hus av bränd lera. Tre-fyra barn per familj med ett rum och kanske ett kök och utedass. Året om. Jag såg inte till några äldre; de överlever nog inte så länge. Det finns några enstaka mobiltelefoner i byn.  Detta för att de ska kunna nås om nån nere i byn behöver daglönearbetare. Jag vet faktiskt inte hur de överlever vintern. Ibland gör de nog inte det.
Det finns en brunn i byn men ibland ger den inget vatten. Då får de gå till byn för att hämta.

image

Ändå är de på nåt sätt glada. Barnen flockades runt oss och ville bli fotade. De vuxna var trevliga mot oss. Vi fick till och med komma in i ett hus. Man skulle kunna tro att de skulle vilja visa oss på sin misär för att ge oss dåligt samvete, men de verkar inte funka så. Det visade oss med en form av ödmjuk stolthet upp sina hus.

Slutligen delade vi ut skor som en skoaffär i Skellefteå skänkt. Då utbröt ett mindre kaos eftersom det är väldigt svårt att få det helt rättvist och tillfredsställa allas behov.

image

Innan vi skulle åka stannade vi upp för att be och välsigna byn och människorna där. Då brast det för mig. Jag kunde inte annat än gråta. Av ilska över orättvisorna. Av sorg för de som inte klarar förhållandena och inte överlever. Av tacksamhet över hur jag och min familj har det. Av frustration över att kunna göra så lite. Jag gick sönder lite grann. Jag blir nog aldrig densamme igen. Och jag vill inte bli det heller. Jag skulle vilja säga att mitt liv är förändrat. I alla fall till en viss del.

Imorgon ska vi till några som har det ännu värre. Vi ska till soptippen med mat till dem som bor där. Ja, de bor där. Enligt lagen så får det inte det. Därför körde polisen ner deras skjul-hem med bulldozers häromdagen. Stackars människor. Jo, det är människor. Inte zigenare eller tiggare eller nåt annat skällsord utan människor. Dem är vi kallade att hjälpa.

22. juni 2013 av Frippe
Kategorier: Församlingen, Livet, Personligt | 5 kommentarer

Kommentarer (5)

  1. Pingback: Åksjuk i den och sociala och ekonomiska berg- och dalbanan | hultmar.se

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *