Men han leder ändå…

Den här texten skrevs för mer än 8 år sedan. Det är därför möjligt att mina åsikter kring det som skrivits har förändrats sedan dess.

Vissa dagar är man kanske mindre beredd på att lyssna till Guds ledning än andra. I går (söndag)morse vaknade jag, ovanligt sent, vid tiotiden, efter en ganska lång och intensiv dag på kyrkan. En dag som avslutades med ett “Revival Party”, där flertalet människor fick möta Jesus på olika sätt. Bland annat var det en ung kille som fick uppleva frälsning. Ungefär samtidigt fick en tjej uppleva ett helandemirakel, där hennes ben, som var en centimeter kortare än det andra, växte ut. Eller om det var ett roterat bäcken som rätades upp. Vilket som, så var det Gud som gjorde det framför ögonen på oss som bad. Underbart.

Men åter till söndag morgon. Redan lördag kväll hade jag bestämt att stanna hemma från kyrkan och vila. Detsamma svarade jag min dotter när hon frågade om vi skulle dit. Men… halv elva kom jag på att jag nog ändå borde fara. Kom som inte på nån bra anledning, men jag sprang genom duschen, slet till mig en macka och lite kläder och hoppade i bilen, hela tiden lite undrande till varför jag gör så här, när jag verkligen behövde vila. När jag med andan i halsen kom in i kyrkan fick jag direkt frågan om jag kunde sätta mig i tolkarbåset och tolka till engelska för det var två nya killar från universitet där. Så där hamnade jag och funderade inte så mycket mer på det, förrän senare på dagen när jag fick höra att de på kyrkan, ganska precis halv elva, satt igång att be Gud att skicka en tolk…

Där ligger jag alltså i sängen, mer eller mindre ointresserad av det mesta, och inte det minsta uppmärksam på Guds tilltal. Men han leder ändå…

09. september 2013 av Frippe
Kategorier: Allmänt | Lämna en kommentar

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *