Ve er när alla talar väl om er

Den här texten skrevs för mer än 10 år sedan. Det är därför möjligt att mina åsikter kring det som skrivits har förändrats sedan dess.

Att ta hand om en alkohol- och pillermissbrukande man under 35 års tid är inte enkelt. Inte på något sätt. Den familj som detta handlar om började dessutom resan tillsammans med denne man i den period av livet då de flesta väljer att verkligen skydda sin egen verkstad, nygifta och med första barnet på väg (eller möjligen nyfödd, osäker på detaljerna här). Alla de fyra barnen i familjen har växt upp med honom som en naturlig del av livet. Gormande, skrikande, spyor, gråt, skratt, glädje och förtvivlan i en salig blandning.

Jag är helt övertygad om att det under ett sådant liv är fullständigt omöjligt att göra allting “by the book”, och att ta varje beslut precis som man skulle gjort om man då visste det man vet i efterhand, särskilt om man fortsatt vill ha bibehållet förtroende hos sin vän, som hamnat på livets baksida och därför förmodligen inte är särskilt förtjust i avancerat paragrafrytteri.

Pappan i denna familj går idag upp i rätten åtalad för, jag är osäker på rubriceringen, men någon form av ekonomiskt brott mot denne, numera avlidne missbrukare. Detta gör mig både arg, frustrerad och ledsen; att samhället, och de som står bakom åtalet, inte kan se den större bilden. 35 år av försakelse av privatliv, ekonomi, och allt annat det innebär att vara den här typen av stödfamilj, borde kunna uppväga eventuella mindre administrativa misstag som det här handlar om.

Men det finns något som gör mig ännu mer ledsen. Nämligen det faktum att en stor del av det som kallas församlingen, har valt att vända sig bort från dessa underbara människor som valt att försaka sin egen bekvämlighet, sina vanliga "Svensson-liv”, för att hjälpa en av dessa minsta. Det mina vänner har gjort är precis det Jesus tydligt visar vara den rätta vägen i liknelsen om fåren och getterna (Matt. 25:31-46). Han säger “Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig”

Hur kan då vi som kallar oss kristna vara så snabba på att “plocka upp stenarna”, så fort vi hör ett rykte om någon av våra syskon? Är det så att vårt rykte i den här världen och i våra församlingar är viktigare än att faktiskt ta reda på sanningen, stå upp för den, och faktiskt själva riskera att bli förtalade och skvallrade om? Jag citerar Jesus igen: “Den som är utan synd må kasta första stenen” (Joh. 8:7). Jag lägger därmed ner min sten och kommer istället att be extra mycket för min vän och hans familj, och jag önskar att ni ber med mig, att de ska orka vara starka mitt i förföljelsen och förtalet och att orka lyfta blicken högre än den här världens, och den religiösa världens system och normer.

Till sist vill jag säga att Jesus ord i Luk 6:26 hänger över mig extra mycket idag: “Ve er, när alla människor talar väl om er! På samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna.”

Frank Viola har förresten skrivit ett väldigt intressant inlägg som relaterar till detta som heter Rethinking your reputation. Det är på engelska och ganska långt, men helt klart läsvärt.

01. oktober 2013 av Frippe
Kategorier: Allmänt, Efterföljelse | 16 kommentarer

Kommentarer (16)

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *